Lite underliga egenheter.

Jovisst, under åren har man fått reda på en del underliga egenheter hos nära & kära, men vad är det då som andra finner underligt hos mig?

Jag skulle själv säga att jag är en ganska öppen person. Det finns inte mycket som jag känner att jag inte skulle kunna säga till någon. Ibland känns det som att folk känner mig lite väl bra, att jag har talat om för många hemligheter... & hur många har egentligen jag kvar nu? men å andra sidan har det ju bara blivit så... ingenting att ojja sig för!

Det jag vill ha sagt är att jag nyss satt & tittade fotbollen (Sverige - Danmark) med famlijen, & medan några sportgubbar babblade blev jag uttråkad (mer än vad jag redan var, alltså) & frågade M&P om de brukar prata med sig själva (det är väl den "nyaste hemligheten" om mig själv som sipprat ut). Det blev tyst & jag tror att jag fick någon blick sådär, så jag fortsate att förklara hur jag menade med "att prata med sig själv". Jag kunde nästan föreställa mig vad som rördes i deras tankebanor i detta ögonblick - "Shit, är våran dotter schitzofren?! Vad menar hon?!", men då kom vi fram till att P ofta pratar med sig själv i badrumsspegeln, så att jag pratar med mig själv kan väl ändå räknas som relativt normalt. Eller, det tycker i alla fall jag.

Och nej, det tar inte slut där. Jag skulle kunna dra upp en hel lista med egenheter hos mig själv som andra säkert skulle reagera på, men den dagen är inte idag. En sak till vill jag ändå berätta - som jag även frågade M&P nyss - det är att jag tänker på engelska dagligen. Jag kan liksom komma på mig själv att språket i mitt huvud inte är svenska & det är ju lite weird, för jag kan ju knappast engelska flytande. Ibland kan jag till & med bli så störd på mig själv när det dyker upp ett ord i tankarna som jag inte kan "översätta" till engelska, att jag då helt enklet slår upp ordet i ett lexikon för att sedan kunna slutföra tanken. När jag berättade det här fick jag inte bara en blick under tystnaden som blev. M sa en rad olika saker om mitt TV-beronede & att det nästan är så illa att jag borde prata med någon. What?! Det är väl ändå något positivt? Jag lär mig ju ett nytt språk!

Ja, enligt mig själv är det en bra lite underlig egenhet. Eller är jag helt ute & cyklar?